Mangan the brand.

En gång i tiden, när jag var ung, var jag en riktigt lovande trummis. Det blev inte så mycket av den karriären men jag har ändå funderat en hel del på det.

För nu är jag rätt bra på att bygga varumärken. Och om jag vore lika bra på det då, när jag spelade trummor, hade jag nog varit en erkänd musiker idag. Kanske inte för att jag var den allra bästa men för att jag vore bäst paketerad. Det kanske hade handlat om en särskilt uppseendeväckande hatt. Eller ett rött spegel-frontskinn på baskaggen. Svajiga överhängs-mikar. Några patenterade fills.

Jag hade konsekvent hållit i varumärkesidentiteten och satt en ära i att vara rak och tydlig i kommunikationen. Lierat mig med rätt personer. Alltid behandlat alla med samma respekt. Jag hade alltid levererat och mina spelningar, oavsett om det var live eller i studio, hade suttit som en smäck. Och så hade jag varit lite… mystisk.

Men. Om jag hade blivit musiker hade jag ju inte lärt mig något om varumärken. Och hur skulle jag då kunnat paketera Magnus Lundin? Mangan the brand.

Det var lurigt det här.